Personligt: Karl-Olov Arnstberg

I en exklusiv intervju för Dispatch International berättar etnologen Karl-Olov Arnstberg om hur framtiden kan te sig för det svenska folket i ett mångkulturellt Sverige utan möjlighet att dra klockan tillbaka och göra gjort till ogjort.

Karl-Olov Arnstberg är född 1943 och uppvuxen i Bromma. Han är professor emeritus i etnologi. Studierna i etnologi berodde mest på en slump men har gett honom en plats i den svenska samhällsdebatten under flera årtionden. Ett folk som Karl-Olov Arnstberg har följt under många år är den romska folkgruppen i Sverige. Hösten 1993 fick han i uppdrag av Stockholms socialförvaltning att göra en utvärdering av den så kallade Stenbysektionen i Rinkebys sociala arbete bland romer.

Fältarbetet gav sedermera upphov till boken Svenskar och zigenare. I denna bok diskuterar Karl-Olov Arnstberg varför socialt arbete med romer ofta misslyckas, trots goda intentioner från myndigheternas sida. Något som inte uppskattades av uppdragsgivaren.

Däremot har Karl-Olov Arnstberg blivit en allt viktigare samhällsdebattör inom alternativa medier de senaste åren. Allt började när han och journalisten Gunnar Sandelins bok Invandring och mörkläggning lanserades. Boken kom att bli en bibel bland invandringskritiska svenskar eftersom den belyste viktiga fakta kring invandringspolitiken i Sverige. När bokförlaget väl lyckades få en annons införd i Dagens Nyheter 2013 utbröt en stor debatt om DN gjort rätt eller fel som publicerat annonsen. DNs chefredaktör Peter Wolodarski tvingades göra en pudel och försvara publiceringen i en artikel inför DNs läsare och annonsörer.

Karl-Olov Arnstberg är nu aktuell med den nya boken Romer i Sverige, som är utgiven av Debattförlaget.

Varför blev du intresserad av etnologi?

Det var långt tillbaka i tiden och helt slumpmässigt. Jag började arbeta åt en professor som allmän hjälpreda. Han hette Sigurd Erixon och intresserade sig mest för det förindustriella Sverige. När jag började läsa etnologi på Stockholms universitet pågick ett paradigmskifte. Etnologi övergick från att vara en form av avancerad hembygdskunskap till att definiera sig som en regional antropologi. Antropologerna gav sig iväg till stamfolk långt borta. Vi stannade kvar och tillämpade antropologiska metoder på hemmaplan. Det gjordes mycket bra forskning och det var en för ämnet lyckosam tid. Nu är det annorlunda. Såväl antropologi som etnologi har ideologiserats. Politisk korrekthet har satt tvångströja på forskningen.

Vad är typiskt svenskt?

Det är svårt att ge ett enkelt svar. En formel som jag gillar är att jag vet att du vet att jag vet. Utgångspunkten är att vi som tillhör samma folkgrupp tänker på ungefär samma sätt och har samma referenser i vår vardag. Det skapar tillit, en självklar närhet och känsla av att höra samman, utan att den medvetenheten nödvändigtvis behöver kläs i ord. Om jag skulle säga på midsommarafton brukar många leka små grodorna så skulle jag i stort sett bara vara begriplig för andra svenskar. Poängen är att jag behöver aldrig kläcka ur mig sådant. Det är sådant som jag vet att du vet att jag vet. Mångkulturen bryter ner den typen av förtrolighet och gemensamma referenser. Sverige är i dag ett segregerat land med många olika kulturer, varav några befinner sig i konflikt med varandra. Det är absolut ett sämre och olyckligare land än det etniskt homogena Sverige vi hade ännu för ett halvsekel sedan.

Hur vill du beskriva svensk kultur?

Det går inte att frysa bilden av vad som är typisk svensk kultur. Den förändras över tiden. Man ska inte definiera det svenska utifrån det kulturella innehållet. Men för att åtminstone ge ett exempel så har svenskarna en utpräglad konsensuskultur som gör att vi inte bara litar på varandra utan också har ett stort förtroende för överheten. Eller hade, för det förtroendet är på snabb tillbakagång. Trots att drygt 200 års fred gör att vi inte riktigt tycks begripa vad vi är på väg att förlora. Vi verkar tro att det Sverige som vi vuxit upp i förblir i stort sett samma land, oavsett vad våra makthavare hittar på. Ett egendomligt förhållande i Sverige är att den unga generationen inte protesterar mot den generation som nu har makten, 68-generationen. Pendel svänger inte tillbaka utan ungdomar går ännu mera vänsterut. Men så är det, vänsterns retorik är bäst och de som i dag är unga känner inte till de katastrofala följderna för havererade länder som Östtyskland, havererade imperier som Sovjetunionen och aggressivt totalitära regimer som den kinesiska och nordkoreanska. De tror att det som låter bra också är bra. Det är det inte.

Hur ser gruppdynamik ut i ett mångkulturellt samhälle?

Medborgarna förhåller sig strategiskt till varandra och många knyter helst inte band över de etniska gränserna. Det är riskabelt med många minoritetsgrupper. Vi såg vad som hände i Jugoslavien när Joseph Tito dog. Vår överhet skapar nu ett för medborgarna farligt samhälle. De kriminella mc-gängen och den organiserade brottsligheten växer. Skjutningar är vardagsmat, våld och våldtäkter likaså. De flesta vet inte att Sverige har en chockerande hög våldtäktsstatistik.

Hur ska svenskar som folk och Sverige som nation överleva den nuvarande politiken i landet?

Andra världskriget var en katastrof, men det blev också starten för trettio goda år för många av Europas länder. De som överlevt återvände hem, skaffade barn och hade snart byggt upp och återställt samhällen med hög livskvalitet. Men hur ska vi återskapa någonting i dag? Våra politiker har tagit hit människor som aldrig levt i en demokrati och det går inte att göra ogjort. Det är det stora misstaget. Jag får mejl från människor som skriver att det kanske är lika bra att köra Sverige i botten, så att vi kan börja om. Jag tror inte på det. Kaos är det värsta tillståndet, till och med värre än diktatur. Jag är heller inte säker på att de som kommit klarar att bygga upp ett nytt och bra Sverige. Många som tagit sig till Sverige kommer från dysfunktionella stater. Sedan finns det en stor mängd muslimer som inte sätter Sverige i första hand, som drömmer om ett kalifat styrt av sharia. Det är en snabbt växande befolkningsgrupp med snabbt växande maktanspråk. Vi måste kunna diskutera konsekvenserna av den muslimska invandringen. Så länge som vi inte har en fri och hederlig diskussion där vi nämner problemen vid deras rätta namn är det hopplöst.

Vilken betydelse har feminismen för beslutsfattandet inom politikens värld?

Jag är fostrad i 68-generationen och tycker det var självklart med den tidens feminism. Nu härjar en maktfeminism. Det är jag övertygad om är olyckligt. Vi är genetiskt skapade att vara bra på olika saker. Kvinnor är bra på att upprätthålla ett samhälles inre kvalitet, medan männen är bra på att bygga samhällen. Nu ska vi alla tänka som kvinnor, också i olika maktpositioner. Det är ingen tillfällighet att samtliga i vår nuvarande regering definierar sig själva som feminister. Det viktiga är att se att feminismen inte bara handlar om kvinnor. Det finns naturligtvis utmärkta kvinnliga ledare som tänker som män och män som tänker som kvinnor.

Jag tror emellertid att det är olyckligt att sätta det manliga förnuftet på undantag. Ett land ska styras med skallen, inte med hjärtat. Man kan se vindkantringen på hur den känslomässigt laddade invandringsfrågan dragit till sig det politiska intresset. Varför är Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Vänsterpartiet så fullständigt inriktade på migrationspolitik? Var det inte kvinnofrågor som Fi skulle sätta i främsta rummet? Det kanske mest upprörande är att Fi inte bekämpar islams kvinnosyn. Miljöpartiet, varför inriktar de sig inte på miljön i första hand? I så fall skulle de inte vilja ha någon invandring, därför att Sverige är inte självförsörjande på livsmedel, utan måste importera. Och ju fler medborgare, desto mer transporter, vilket inte är bra för miljön. Och var det inte det arbetande folkets intressen som Vänsterpartiet skulle ta strid för?

Vilka grupper har drivit på utvecklingen i Sverige från monokulturellt land till ett mångkulturellt?

Det finns en bakomliggande agenda. En kosmopolitiskt orienterad elit rycker i trådarna för att skapa en övernationell värld. De vet att om de lyckas så betyder det ett slut på den demokratiska eran. Demokrati är nämligen knutet till nationen. Varken EU eller FN är demokratiska inrättningar, i den meningen att makthavarna är folkvalda. Det som är det bästa med demokrati är inte att man kan tillsätta rätt ledare, utan att man kan avsätta inte bara dem som misslyckas utan alla Det är inte bara ett talesätt utan en dyrköpt erfarenhet att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut.

Hur ser du på omsvängningen av svensk invandringspolitik från generös till strikt?

Om den blir så strikt i praktiken återstår att se. Åldersbestämning och kravet på identitetshandlingar är bra. Däremot är tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) svårare. Att utvisa människor efter tre år, när de rotat sig i samhället, är ingen bra idé. Det minskar lidandet om vi har direktavvisning vid gränsen, i kombination med permanenta uppehållstillstånd (PUT) för dem som sköter sig. Det är nödvändigt med en tillstramning av asylhanteringen, men de som beviljats asyl måste ges chansen till ett bra liv. Allmänt gäller givetvis att ett land inte ska ta emot fler migranter än det klarar av att hantera.

Hur upplevde du mediestormen som uppstod när du och Gunnar Sandelin annonserade i Dagens Nyheter om boken Invandring & mörkläggning?

Den visade medierna från deras sämsta sida. Annonsen var utformad som en tipsrad. Allt var naturligtvis sant, det var hårdgranskat inte bara av oss själva utan också av DNs experter, som tog en hel månad på sig. Feministiskt initiativ gjorde en egen tipsrad som, om jag ska ge ett snällt omdöme, var intellektuellt undermålig. De anordnade demonstrationer där unga upphetsade kvinnor stod och skrek i megafoner. Svenskt Näringslivs och Centerpartiets tankesmedja Fores köpte plats i DN för en motannons med delvis felaktiga uppgifter och vilseledande jämförelser. Där var det tydligen inte tal om någon granskning från DNs De flesta av mina vänner tyckte annonsen var onödig. Sant eller inte, så ansåg de att den var alltför provokativ. Men allt motstånd gjorde mig bara stridslysten: Kom igen bara, alla ni lögnare och hycklare, alla ni som inte vill ha någon debatt i Sveriges överlägset viktigaste politiska fråga!

Kan Sverige bli svenskt igen, eller har den pågående politiken redan gått för långt?

Om man menar etniskt svenskt så är svaret på den frågan nej. Vi är ett mångkulturellt samhälle. Men lokalt kommer det etniskt homogena Sverige att finnas kvar.

Är svenskar så fogliga som vi verkar eller kommer det till en punkt när vi gör revolution för att få bevara vårt land?

Nej, vi kommer inte att göra revolution i Sverige. Vi låter det gå åt helvete. För ett halvår sedan bråkade man om tiggarna. Nu har de flesta vant sig. För att spetsa till det: Tiggare i Sverige är numera vanligt och ingenting att bråka om. Försämringarna kommer gradvis och de flesta bland oss anpassar sig. En skatterevolt skulle möjligen kunna hända, eftersom Sverige kommer att förbli ett högskattesamhälle, även när vi förlorat välfärden. Då kanske det byggs upp en proteströrelse.

Är situationen så dyster för oss svenskar som det kan framstå på din blogg?

När man skriver kritiskt om den förda politiken så hamnar problemen i fokus. Det som ligger i mörker vill inte medierna tala om, utan de plockar fram ljuspunkterna. Så bloggar som min och Gunnar Sandelins försöker revidera och komplettera den gallrade information som de stora tidningarna, radio och teve serverar medborgarna. Men bilden är i dag så massivt dyster att jag tror det är kört för Sverige. Regeringen påstår att de vill ta kontrollen över den massinvandring som pågår men gör alldeles för lite, alldeles för sent. Emellertid, det är klart att jag vill hitta de ljusa punkterna. Jag vill ju att det ska gå bra för Sverige.

Av Carl Gram

Artikeln publicerades ursprungligen av Dispatch International 8 januari, 2016.