Ingen spred glädje med sin röst lika mycket som operasångaren och tenoren Jussi Björling lyckades göra under den första delen av 1900-talet. Kanske visar berättelsen om den världsberömda sångarens liv att svenskast av allt är svenskens förmåga att sprida glädje till andra?
newsgram | Nynäshamn den 6 juni 2020
| FOSTERLANDSKÄRLEK | Vädrets makter tycks stå på det svenska folkets sida på nationaldagen. Ja, det intrycket kan man lätt få av att titta ut genom fönstret på morgonkvisten. De mörka molnen har lättat på himlen och fram skymtar solen. Några spridda regnskurar här och där förstås samtidigt som friska vindar blåser över Sverige.
Utanför Jussi Björlingmuseet i Borlänge står en byst som föreställer den världsberömda tenoren. Skärmbild: Julia Caesar / document.no
Egentligen är det ingen som riktigt kan förklara varför nationaldagen firas den 6 juni på ett övertygande sätt. Det har gett grogrund till röster som gör gällande att svenskar är ett fredsskadat folk som inte riktigt förtjänar en glädjens dag som denna. Det låter litet konstigt i mina öron eftersom det krävs mer mod för att behålla fattningen än att tappa humöret. Till vår kollektiva skuld räknas tydligen över 200 år av fred med våra grannfolk – fastän fred på jorden är varje barns högsta önskan. Fram skymtar bilden av svenskar som ett folk som alla andra, men ändå inte.
En svensk som spred glädje över världen under 1900-talet var operasångaren och tenoren Jussi Björling (f. 1911-d.1960) som kom från Stora Tuna socken i Dalarna. Han växte upp i en musikalisk familj och lärde sig tidigt att sjunga efter konstens alla regler. När Jussi Björling skulle beskriva sitt ursprung – i en av de sista radiointervjuerna han gav hösten 1959 – ska han med några få, men väl valda ord och tydlig tillfredställelse i rösten ha sagt.
Jag är Jussi Björling från Stora Tuna, jag.
Tack vare honom blev den lilla orten i Dalarna känd för världens operabesökare, skriver Jussi Björlingsällskapet i en krönika. Pappan David Björling var utbildad tenor vid Metropolitan Opera School i New York. Tillsammans med mamman Ester slog han sig ner i det lilla samhället Stora Tuna där han blev känd som konsertsångare och skicklig sånglärare.
Efter pappans död hamnade Jussi Björling i Ystad som springpojke. På något vis lärde han känna folk i operavärlden som gjorde att han till sist fick provsjunga för Kungliga Operans chef John Forsell, som i sin anteckningsbok skrev: ”Märkvärdigt bra, fenomen. 17 år. Bör anammas o skötas! Bör kunna bli ngt”.
Jussi Björlings första operaroll var som lykttändaren i Puccinis ”Manon Lescaut” den 21 juli 1930 på Kungliga teatern i Stockholm. Sedan bar det iväg till Tivoli i Köpenhamn, Metropolitan Opera i New York, La Scala i Milano, Covent Garden i London, operan i Wien, Chicago och San Francisco. Överallt gjorde han succé.
Hösten 1959 började hälsan göra sig påmind. Jussi Björling hade flera lättare hjärtattacker. Hans allra sista operaföreställningar blev en Trubaduren och en Faust på våren 1960 vid Cosmopolitan-operan i San Francisco. Han gjorde några konserter i USA för att sedan återvända till Europa och Sverige.
Jussi Björlings konsert på Skansen den 20 augusti 1960 blev hans sista offentliga framträdande. Natten till den 9 september drabbades han av en hjärtattack i sömnen på familjens sommarställe på Siarö i Stockholms skärgård som kom att släcka hans liv, endast 49 år gammal.
Även om det kan verka som att svenskar inte alls har något att fira på nationaldagen finns det en rik historia som sträcker sig bakåt i tiden. Ända till 1000-talet då Sverige kristnades, vikingatiden då vikingar från Danmark, Sverige och Norge väckte beundran vart än i världen de kom, och kanske sträcker sig det svenska folkets rötter tillbaka till den europeiska civilisationens vagga på Doggerland?
Om man ska försöka beskriva svenskar som ett folk med säregna egenskaper tycks svenskens förmåga att sprida glädje till andra vara det som är allra svenskast av allt. Åtminstone skulle berättelsen om Jussi Björlings liv kunna visa på detta.
Av Carl Gram
Regler för kommentarer:
Kommentarer granskas inte före publicering. Det innebär att den som skriver en kommentar själv ansvarar för kommentarens innehåll. Den som skriver kommentarer ska följa svensk lag. Kommentera gärna, håll god ton, var artig, hota aldrig och framförallt använt sunt förnuft.