Recension: ”Kejsarn av Portugallien” – Selma Lagerlöf

av | 3 juli, 2018

Ljuset i torparen Jans liv är dottern Klara Gulla. När hon inte kommer hem från storstaden blir han tokig och utropar sig till Kejsarn av Portugallien – var dag står han nere vid bryggan och väntar på kejsarinnans återkomst till bygden.

(newsgramNynäshamn 3 juli 2018)

När historielösheten breder ut sig i vårt land är det lätt hänt att glömma bort att Fattigsverige bara ligger några generationer tillbaka i tiden. Längre än så har inte Sverige varit ett rikt land. Ett sätt att lära känna det svenska folkets historia är att läsa någon av alla dom klassiker som finns att låna på något bibliotek. Under 1900-talet var det många svenska författare som trädde fram på den litterära scenen för att berätta om hur vanliga svenskar levde sina liv. I Nynäshamn bodde arbetarförfattarna Ivar Lo Johansson, Moa Martinson och Harry Martinson. De skrev böcker som tål att läsas än i dag.

Att läsa en bok från den här tiden känns som att öppna dörren till ett skådespel. En upptäcktsfärd in i det okända som känns spännande hela vägen tills man har nått fram till den sista sidan och det allra sista punkt-tecknet i boken. Då följer en stund när man tänker på personerna man har fått lära känna.

När Jan äntligen hade skogen bakom sig och kom ut i det fria, såg han genast den sjungande. På den allra högsta klinten, där utsikten var vidast, var upplagt ett gränsröse av sten, och på översta stenen stod Klara Fina Gulleborg i sin röda klänning. Hon syntes klart och tydligt mot den bleka aftonhimlen, och om folk nere i dalar och skogar djupt under henne hade haft sina ögon riktade mot Storsnipa, borde de ha kunnat se henne, där hon stod i sin lysande dräkt.

Hon blickade ut över mil och mil av land. Hon såg vita kyrkor på branta kullar vid sjöstränderna, bruk och herrgårdar, inbäddade i parker och trädgårdar, bondgårdar i en lång, tät rad utmed skogsbrynet, åkerfältens rutor, långa, slingrande vägar, skogar utan gräns och slut.

I början sjöng hon, men hon tystnade snart och tänkte endast på att se ut över den vida, öppna världen framför henne.

Till sist slog hon ut med armarna. Det var som om hon ville ta allt detta i famn, allt detta stora, mäktiga, rika, som hon hade varit avstängd från ända till denna dag.” Sidorna 77-78, boken ”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf är en annan författarinna som kunde skriva tidlösa berättelser med starka personporträtt. Med enkla penseldrag förmådde hon att beskriva ståndssamhället från låg till hög. Hur allting hängde ihop i det gamla Sverige. Alla var beroende av varandra. Och det är hennes bok ”Kejsarn av Portugallien” som denna recension handlar om. Boken utgavs för över 100 år sedan – år 1914.

Dottern Klara Fina Gulleborg är ljuset i torparen Jans liv – när hon ger sig iväg till storstan tappar han allt förstånd. Illustration: Bonnier Pocket

Läsaren får följa torparen Jan Andersson i Skrolycka, hans fru Kattrina och dottern Klara Gulla som bor i Värmland. Ljuset i pappa Jans liv är dottern Klara Gulla. Allting börjar den dag Klara Gulla skulle komma till världen. Torparen Jan vankar nervöst fram och tillbaka i stugan – medan han väntar på att dottern ska födas. Sedan får man följa familjen från de tidiga åren i skolan till den dag då Klara Gulla beger sig till storstaden för att rädda familjen ur en knipa. Hon kommer aldrig tillbaka som hon lovat att göra. Varje dag väntar pappan förgäves nere vid bryggan på att dottern Klara Gulla ska återvända hem. Saknaden över den förlorade dottern gör att pappa Jan blir tossig i skallen. För att rädda ansiktet förvandlas han en dag till Kejsarn av Portugallien.

Den andra vintern, som den lilla flickan ifrån Skrolycka var borta från hemmet, blev det rent ohyggligt kallt framme i slutet på januari. Kölden var så svår, att man fick lov att skotta upp snö runtom de små stugorna i Askedalarna, för att den skulle hjälpa till att hålla kvar värmen, och korna måste man var natt bädda över med halm, av ängslan för att de annars skulle frysa ihjäl.

Det var så kallt, att brödet frös och osten frös, ja, till och med smöret blev till en isklump. När kölden stod på som värst, tycktes det, som om inte elden själv var i stånd att hålla sig så varm som den brukade. Hur stor brasa man än la in i spisen, så ville inte värmen sprida sig längre än till kanten av spishällen.” Sidan 163, boken ”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf

Boken har tre stämningslägen. De lyckliga åren när dottern Klara Gulla växer upp till en vacker kvinna. De svåra åren när dottern är borta från föräldrarna torpet i Värmland. De sista kapitlen i boken som binder ihop berättelsen lämnar kvar en bitter eftersmak hos läsaren. Selma Lagerlöf skildrar samspelet mellan pappan Jan och dottern Klara Gulla genom hela berättelsen – medan mamman Kattrina finns med mest som bifigur i bakgrunden. Språket är rikligt och detaljerat – inte alls enstavigt såsom den amerikanske författaren Ernest Hemingways böcker kan vara.

En pocketutgåva kan köpas här!

Av Carl Gram

Regler för kommentarer:

Kommentarer granskas inte före publicering. Det innebär att den som skriver en kommentar själv ansvarar för kommentarens innehåll. Den som skriver kommentarer ska följa svensk lag. Kommentera gärna, håll god ton, var artig, hota aldrig och framförallt använt sunt förnuft.

Kommentera