Samtal om identitetspolitik – måste man drabbas för att förstå?

av | 2 maj, 2018

Regissören Stina Oscarson höll på att bli utkastad från en debattpanel för att hon varken var ”transa eller svart”. Detta blev en väckarklocka för den högprofilerade kulturprofilen som är ett känt namn i vänsterkretsar. I podcasten ”Mellan Scylla och Charybdis” diskuterar hon och liberalen Lars Anders Johansson om identitetspolitik och dess påverkan på det svenska kulturarvet.

[newsgramNynäshamn 2 maj 2018]

Någonting stort är på väg att hända i Sverige. Åtminstone känns det så när jag klickar på “play”-knappen och hör vänsterdebattörerna Stina Oscarson och Lars Anders Johansson kasta små stenar för att krossa åsiktskorridoren inifrån. De pratar om Wagner och att mångkulturgalan på Münchenbryggeriet hösten 2015 nog bara var ett propagandajippo. Ingenting annat. Det och mycket annat dryftas i det senaste avsnittet av podcasten Mellan Scylla och Charybdis när identitetspolitik står allra högst på agendan. En fråga som de menar är en av vår tids mest infekterade debatter.

Själv fick regissören Stina Oscarson upp ögonen för identitetspolitikens inkonsekvenser den dag hon stod i en debatt på ABF under någonting som kallas för socialistiskt forum. Arrangörerna hade gått ut med att sammankomsten var ett öppet event – samtidigt hade man separatistiska rum. Alltså safe space-rum för olika identitetspolitiska grupper. Någonting som kan vara problematiskt i praktiken.

Då sa jag att vi kan åtminstone ha en debatt om separatistiska rum. Ja, då vart det en sån debatt och det var i Z-salen på stora scenen. Det första som händer, jag står med en panel och har inte träffat nån i panelen tidigare. Ingen kan ha en aning om vem jag är egentligen. En kvinna, eller en man, hen får jag väl säga för jag vet inte vad hon eller han vill kallas för egentligen. Men ”hen” säger till mig i alla fall; ”Du har ingen rätt att uttala dig i de här frågorna för du är vit, heterosexuell, övre medelklass och har haft en jävligt najs uppväxt”, säger Stina Oscarson.

Lars Anders Johansson: Hur visste vederbörande detta?

Nämen, hon kan inte ha haft en aning om detta! Jag har aldrig pratat om min ekonomi, sexuella läggning eller min skoltid offentligt. Så hon kan ha haft fel på varenda punkt. Men hon har uppenbarligen dömt mig på min vita hudfärg. Så jag hade ingen rätt att uttala mig i frågan. Det här är ett sånt otroligt konkret exempel på utslaget av identitetspolitiken, säger Stina Oscarson.

Hon tillägger.

Det här menar jag är ju att underkänna hela idén om konsten. Alltså tron att jag kan sätta mig in i hur en människa har haft det. För det hon egentligen ville säga med det här, var ju att jag kunde inte föreställa mig hur hon, eller nån av de andra representanterna för olika grupper där, kände vad de hade för erfarenheter. Eftersom jag inte kunde föreställa mig det. Vilket jag inte kunde då jag inte var transa, inte var svart eller så. Då hade jag ingen rätt att uttala mig. Jag menar ju att vi som människor har tillgång till exakt samma uppsättning känslor. Jag tror det! Jag tror att vi har en möjlighet att förstå varandra. Även om vi inte själva har upplevt allting. Det är konstens bärande idé.

Efter en stund konstaterar Lars Anders Johansson att det tenderar att vara så här att människor som tillhör de här grupperna inte alltid brukar vara överens med dem som anser sig företräda de här grupperna. Någon kliver in och gör sig till språkrör för andra.

Jamen vi tar den ryska revolutionen! Bolsjevikerna var ju knappast representanter för den stora gruppen arbetare. Det var ju elitrevolutionärer från en ganska burgen klassbakgrund, säger Lars Anders Johansson.

Lars Anders Johansson och Stina Oscarson. Foto: Maryam Barari/Riksteatern

Samtalet går vidare till socialdemokratiska statsmän som inte alls hade någon arbetarklassbakgrund. Hjalmar Branting kom från gedigen borgarklass eller aristokratin likt Olof Palme. Inom den svenska finkulturen höjdes många ögonbryn när åsiktskommissarierna hos Stiftelsen Expo avslöjade att författaren Nikanor Teratologen – som liksom Stina Oscarson är bördig från Skellefteå – var en flitig invandringskritisk debattör på Flashback. Kan man verkligen läsa dennes hyllade verk ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” nu när alla vet var han står politiskt i invandringsfrågan?

Lars Anders Johansson: Kan konstnärskap bara vara intressant om vi vet att konstnären hade goda avsikter och i våra ögon bra värderingar och åsikter?

Det där är ju väldigt spännande tänker jag! Kan man det? Jag har alltid brottats med Wagner. Jag skiljer på verk och upphovsperson. För jag är ganska hård på det. Jag vill kunna låta verken stå för sig själv. Jag tycker mycket om Wagner. Jag tycker väldigt mycket om Sara Lidman. Det finns mycket i hennes tänkande jag verkligen sympatiserar med. Alla hennes tankar i fredsfrågan. Men absolut inte att hon var en anhängare av kommunismen, säger Stina Oscarson.

Lars Anders Johansson: Om vi tar Teratologen, kan man läsa “Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” i dag? Nu på samma sätt innan det avslöjades vad han var för en typ? Förändras verket av den vetskapen?

På något sätt kommer den förmodligen att göra det. Eftersom att bara reflektera över frågeställningen gör ju att jag kommer att läsa det på ett annat sätt än om jag inte visste. Men jag hoppas det inte kommer påverka min förmåga att bedöma det kvalitétsmässigt, säger Stina Oscarson.

Lars Anders Johansson: Jag tycker det är intressant att identitetspolitiken har dykt upp i debatten ungefär samtidigt som det torgförs att det inte finns någon svensk kultur och ingen svenskhet. Ingrid Lomfors från Forum för levande historia som stod och sa att det finns ingen inhemsk svensk kultur på det här propagandajippot på Münchenbryggeriet. Det har påståtts att det inte finns några svenska värderingar i den nya kulturarvspropositionen. Den sittande regeringen har strukit alla hänvisningar till det nationella kulturarvet. För de menar att det finns inte någonting sådant.

Lars Anders Johansson: Då tänker jag så här: utsagan det finns ingen inhemsk svensk kultur, den motiverar Lomfors med att ”all kultur är påverkad utifrån och influenser fram och tillbaka”. Vilket ju gäller alla kulturer! Skulle man då kunna säga att det finns ingen samisk kultur? Eller det finns ingen egyptisk kultur eller ingen kurdisk kultur? Ja, vilken kultur som helst.

Nej, jag tror att det är klart man kan säga det om man går på den definitionen. Men då finns det ingen kultur. Då finns det bara en kultur i hela världen eller ingen kultur. Jag tror vi blir mycket rikare om vi vågar tala om att det finns absolut en svensk kultur. Det finns en samisk kultur, säger Stina Oscarson.

Lars Anders Johansson: Hur hänger det ihop? Resonemanget de som menar att vi ska stödja en massa olika kulturer men den svenska kulturen finns inte. De som säger att de som flyttade in i Sverige är lika svenska.

Jamen, egentligen tror jag det finns ett nära samband. För man är rädd för den typen av nationellt betingad definition av kultur. Men man går i stället på att det finns olika intressen. Alltså kulturer inom olika intressegrupper som mer har att göra med identitet, än med nationell tillhörighet. Vi skulle ha liknande intressen när det gäller kultur och sådant, säger Stina Oscarson.

Hon konstaterar.

Det är en sån farlig väg att gå. Vårt språk blir fattigare. Vår syn på historien blir fattigare. Det är klart det alltid kommer vara svårt definiera exakt vad det är. Men att inte prata om vare sig våra stora svenska arbetarförfattare. Både män och kvinnor. Svensk litteratur. Det vore ju ett hån, en skymf mot historien.

Det här var första gången som jag lyssnade på podcasten Mellan Scylla och Charybdis. Jag tycker att de tog sig an ämnet identitetspolitik på ett givande sätt. Förvisso väger de bägge vänsterdebattörerna varje ord på en guldvåg. Men det gör ingenting. För nu är tankeprocessen i full rullning. Nästa gång hoppas jag att Stina Oscarson och Lars Anders Johansson vågar diskutera vad som kan hända när atomitiserade – alltså helt och hållet individualistiska – svenskar konfronteras med kollektiva klankulturer från andra världsdelar. För det talas ofta om att det kan ta några generationer för olika invandrargrupper att integreras i det svenska samhället. Med den tidshorisonten undrar jag ofta vad som kan komma att finnas kvar av oss svenskar och vårt svenska kulturarv. När det mångkulturella experimentet i Sverige är avslutat. Nåväl, den som lever får se.

Podcasten Mellan Scylla och Charybdiss avsnitt “Vad är identitetspolitik?” kan du lyssna på här!

Av Carl Gram

Regler för kommentarer:

Kommentarer granskas inte före publicering. Det innebär att den som skriver en kommentar själv ansvarar för kommentarens innehåll. Den som skriver kommentarer ska följa svensk lag. Kommentera gärna, håll god ton, var artig, hota aldrig och framförallt använt sunt förnuft.

Kommentera