Trots att all marknadsföring var genomtänkt in i minsta detalj blev ABBA-sångerskan Anni-Frid ”Frida” Lyngstads andra engelskspråkiga soloalbum ”Shine” från 1984 ingen större succé på topplistorna. Frida fick hjälp av världsberömda låtskrivare – men den låt som sticker ut från de andra låtarna än i dag är hennes egen låt ”Don’t Do It.”
newsgram | Nynäshamn 18 mars 2019
Liksom många andra svenskar har jag en tjock bok liggandes på mitt nattduksbord. Tanken är väl att jag ska öppna boken en sen kväll, läsa några sidor och sedan falla i sömn. Men min bok ligger bara där och samlar damm. Dag ut och år in.
Istället brukar jag leta i minnet efter några låtar som jag tycker om. Det händer för det mesta när jag har svårt för att sova. Rätt ofta ploppar ”Loving You’s A Dirty Job (But Somebody’s Gotta Do It)” upp i mitt huvud, men texten är så krånglig att komma ihåg så då hoppar jag raskt över till ABBA-sångerskan Fridas ballad ”Don’t Do It.”
Jag uppfattar texten som någon som nyligen har blivit lämnad, men hittat en ny käresta. Fast hjärtat hos den som sjunger är inte riktigt redo än – då hör jag Frida sjunga ”I’m falling, falling, falling – I’m falling in love with you.” Där, någonstans i refrängen, faller jag i sömn.
Balladen ”Don’t Do It” är nog rätt okänd för de allra flesta. Låten släpptes aldrig som singel. Men den finns med på Fridas engelskspråkiga album ”Shine.” Albumet släpptes i september 1984 – då gick jag i nionde klass på Grosvadskolan i Finspång. Det året åkte jag och en klasskompis in till Norrköping för att kolla på karnevalståget och springa runt i butikerna för att titta på kläder och lyssna på musik i skivbutikerna.
Mitt i folkvimlet stötte vi på en annan klasskompis mamma. Vi frågade henne om vi inte kunde få skjuts tillbaka till Lotorp. ”Visst, inga problem” sa hon. Vi skildes åt. Jag och min kompis gjorde som alla andra. Vi fortsatte att strosa runt och heja glatt på alla andra från Finspång. Tiden gick. Jag sa åt kompisen att vi hade en tid att passa. Men han ville inte lyssna på mig. Till sist efter mycket tjatande masar vi oss iväg till mötesplatsen. Ingen väntade på oss. Tydligen hade vi missat tiden med en halvtimme eller så. Vi fick skynda oss iväg till busstationen för att hinna med nattbussen till Finspång.
I trängseln inne i bussen höll jag ett fast grepp om en plastpåse. I den låg några skivor. En av dem var Fridas nysläppta singel ”Shine.” Några veckor senare köpte jag maxisingeln och albumet så jag hade allting med Frida. Trots alla år som har gått har jag aldrig hållit i någon annan platta som är lika vacker att se på. Omslaget är alldeles vitt och rent. Texten med ”Frida” och ”Shine” är så stilrent skrivet att det fortfarande känns modernt och fräscht. På framsidan i det högra hörnet syns en bild på en stylad Frida i cerise och neongröna kläder. Under bilden vilar en koloss ovanpå en annan.
Innerkonvolutet är neongrönt. Texterna till alla låtar är prydligt uppradade i kolumner. Under texten till varje låt kan man läsa vilka som har skrivit låten, musikerna och vilka som har körat. Ett namn biter sig fast. Det är Kirsty MacColl. Hon var tillsammans med producenten Steve Lillywhite. Hon är mest känd för hitlåten ”A New England.”
Även om Frida samarbetade med några av de allra kändaste namnen i dåtidens poprockadel gick det åt skogen. Den påkostade satsningen på ABBA-sångerskans soloalbum ”Shine” blev en besvikelse. Om Frida och hennes rådgivare hade suttit vid ett runt bord och slutit ögonen när dom lyssnade igenom låtarna till ”Shine”-albumet då hade man kanske upptäckt att pärlan bland alla låtar var Fridas egenhändigt skrivna låt. Inte öppningslåten ”Shine”som användes för att lansera Fridas nya platta utomlands.
I mitt tycke har ”Don’t Do It” allt det som gör en låt tidlös. En smäktande melodi som påminner om ABBA-låten ”Andante, Andante” med en text som har en historia att berätta och en skränig ljudbild som för tankarna till det irländska rockbandet U2.
Av Carl Gram