Svenska klassiker: “Vilken värld det ska bli” – Carola & Per-Erik Hallin

I skuggan av det mångkulturella komplexet far människor illa. Svenskar, såväl som invandrare, längtar efter ett helt annat samhälle att bo och leva i. Kan det vara så att mångkulturen sjunger på sista versen och att återvandringens tidevarv är kommen?

newsgram | Nynäshamn den 1 oktober 2020

| ETT FRÖ SOM KAN GRO | Från en stund till en annan bytte hon samtalsämne. Hon började prata med en tyst röst som knappt hördes. Hon sa att hon läst i en tidning att en kvinna blivit knivrånad av några män någonstans på Södermalm. Sedan tog hon ett djupt andetag och fortsatte berätta om en annan kvinna som blivit gruppvåldtagen av några andra män i en park någonstans. Jag tittade på henne och såg ett stråk av rädsla i hennes ögon.

Vi satt bredvid varandra på en nattbuss som färdades långsamt på Hornsgatan i riktning mot Södra Station. Jag och Lotta hade varit på födelsedagsfest hos en gemensam väninna borta vid Hornstull. Det var jag, Lotta, födelsedagsbarnet Anna och Mats (som kommit till kalaset oinbjuden). Under kvällen hade vi pratat om allt möjligt mellan himmel och jord.

De andra bodde mitt i smeten på Södermalm. När jag berättade om livet i ett litet hyreshus mitt ute i skogen söder om stan lyssnade de andra intresserat på mig. Jag beskrev målande de tidiga mornarna på gården med en kopp kaffe i handen och dagens första cigg allt medan solen steg upp på himlen. Tuppen vars galande hördes vida omkring i grannskapet – katterna som sprang omkring runt huset och lekte om dagarna. Prasslet från skogsdungen där en grävling, eller kanske en älg rentav, gömde sig när dag blivit till natt. Anna inflikade att hon funderade på att köpa ett sommarställe. Hon var trött på livet som storstadsflicka.

Förut kunde hon gå in i närmaste 7/11-butik och köpa en stor mugg kaffe och gå och sätta sig på en parkbänk för att njuta av lugnet tidigt på morgonen. Men inte längre. Tiggarna och uteliggarna samlades i en stor flock omkring henne och bad om pengar. Lotta tittade sorgset ned på köksbordet. Hon sa med ledsen röst att utanför hennes hus var det hela tiden stökigt. Natt som dag. Invandrare och fyllon som bråkade. Jag försökte muntra upp henne och berömde den fina utsikten. Hon höll med mig, men tillade ilsket att likt förbaskat stördes hon av larmet nere på gatan.

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

 

Lyrics powered by Genius

 

Carola & Per-Erik | Vilken värld det ska bli | Text och musik av Per-Erik Hallin

Tiden stod nästan stilla. Utan att vi märkt något förflöt timmarna. Mörkret utanför letade sig inomhus. De tända ljusen på bordet fladdrade när vindpustar blåste genom det öppna fönstret in i köket. Vi satt församlade runt köksbordet och delade med oss av anekdoter från vardagen likt våra förfäder en gång i tiden måste ha gjort när de satt runt en brasa i en mörk grotta och pratade om sina liv. Men våra berättelser handlade inte om de vilda djuren i skogen. Utan om våra möten med främlingar från fjärran länder i mångkulturens Sverige.

Knivbråk, narkotika och rån som blivit till vardag på skolorna. Förortsligister som kom in till stan och levde rövare. Den överåriga MILF:en som skaffat sig en ung älskare från ett sydligt land och inte längre kände sig en dag över sjutton. Mats skojade och sa att män ska äta rikligt med rött kött för att inte bli feminina sojapojkar som ser ut som flickor. Skratten spred sig runt köksbordet. Minnen från det glada 1980-talet som ännu inte bleknat. Kändisar och helt vanliga medelsvensson festade ihop på inneställena och avrundade kvällen på en efterfest hemma hos någon i sällskapet. Svartklubbarna som öppnade när alla andra stängde. ”Varför går ingen ut och roar sig längre”, undrade jag och Mats svarade: ”Invandrarna bråkar och stökar för mycket”. Alla satt tysta.

Förr i tiden bodde fattiga arbetare på Södermalm i Stockholm. Numera är det mest förmöget kulturfolk som har råd att bo på Söders höjder. Bilden föreställer Hornsgatan runt sekelskiftet 1900. © Järnvägsmuseet

Utan att någon riktigt förstår hur förvandlade det mångkulturella experimentet hemmets trygga vrå till en borg. Alldeles för många svenska kvinnor sitter nu fängslade i sina hem och rör sig ogärna i det offentliga rummet av rädsla för att råka illa ut. Svenska barn är helst hemma efter skolans slut och spelar online-spel på datorn istället för att vara ute i det fria och leka. I mitt tycke liknar det mångkulturella projektet en religion som inte får kritiseras. I så fall är man en hädare som ska ställas vid en skampåle och skämmas.11-åriga Ebba, 17-åriga Wilma Andersson och 19-årige Tommie Lindh betalade med sina liv priset för att få bo och leva i ett tribaliserat Sverige. Sedan har vi alla unga svenskar vilkas namn aldrig når offentlighetens ljus.

18-åringen som rånades på allt utom kalsonger av ett tiotal personer i ett parkeringsgarage i Göteborg för snart ett år sedan. Rånarna sparkade och slog på offret. Men det räckte inte. De skar av ena örat på honom innan de stack från platsen. Två svenska tonåringar upptäcktes levande begravda på en kyrkogård i Solna av förbipasserande en tidig augusti-morgon i år. Offren hade kidnappats, våldtagits, rånats och misshandlats av två unga förövare med Mellanöstern-bakgrund. En annan 18-åring blev överfallen och rånad av två främlingar när han nästan kommit hem. Efter några fasansfulla timmar runtom i Stockholms förorter avslutades överfallet med att den ena rånaren kissade offret i munnen. Misshandeln filmades och rånarna la ut filmen på Snapchat där den fick stor spridning. Jag har bevittnat skräcken i en svensk mammas ögon när det plingar till i mobilen att en ny skottlossning ägt rum i dotterns bostadsområde. Hur hon med famlande och skakiga händer ringt upp dottern för att höra att allt är okej.

Om alla kunde tala samma språk
Om alla skulle vandra samma stråk
Mot ett gemensamt mål
Vid horisontens rand
Jag ser ett land
Där varje man och kvinna är fri
Vilken värld det ska bli

 

En värld där alla människor varje dag
Omsluts av en vänlig famn
Där människor på hopplöshetens hav
Kan finna en tryggad hamn

Fenomenet ”Generation villebråd” uppmärksammas allt mer i svensk samhällsdebatt. Offren är unga svenskar och förövarna är jämnåriga invandrare där familjerna kan ha bott i flera generationer i Sverige. För att få reda på hur statistiken rörande brott med hatbrottsmotiv mot svenskar ser ut kontaktar jag i början av veckan en kvinnlig utredare på Brottsförebyggande rådet (Brå). Efter en stund leder jag in samtalet på förnedrings- och dominansvåld där offren är svenskar och förövarna är invandrare. Ämnet är känsligt. Vi börjar prata i munnen på varandra. Till sist suckar Brå-utredaren högt och ställer en motfråga: ”hur definierar du en svensk?” Det är inte meningen att jag ska besvara frågan, utan jag ska mumlande retirera som en skamsen hund. Jag uppfattar frågan som en slags illa dold härskarteknik där hon försöker sätta punkt på vår diskussion i ett tabubelagt ämne. Men jag låter mig inte tystas utan svarar att svensk är den som har en mamma som är svensk och en pappa som är svensk. Brå-utredaren får bråttom och hon ber mig att ringa tillbaka några timmar senare eller skicka iväg ett mejl till henne.

De senaste åren har återvandring diskuterats som lösning på alla de problem som mångkultur fört med sig. Återvandringspolitik handlar om att vända migrationsströmmarna och få migranter bosatta i Sverige att återvända till sina hemländer i andra världsdelar. Bäst lämpade att leda diasporamedlemmarnas färd hemåt är förstås de som lyckats bäst här. För vem vill inte vara följeslagare till någon som gjort gott för sitt eget folk?

Jag har ett hopp som bor djupt inom mig
Att en dag har allting ändrat sig
Allt hat och våld som fanns
Av kärlek övervanns
Nå’n gång, nå’nstans
En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Nyligen blev det känt att Somalias nye premiärminister Mohamed Hussein Roble är svensk medborgare. Han kan göra många bra saker för att se till att landet klarar av att välkomna somalier som för närvarande är bosatta i Sverige eller någon annanstans. På annat håll har jag läst att Anders Tegnell bidrar med kunskap för att Somalia ska kunna bygga en ny folkhälsomyndighet. I det tysta pågår återuppbyggnaden av tidigare raserade länder i Afrika, Mellanöstern och Asien för att kinesernas framtidsprojekt the Silk Road ska bli verklighet. På sistone har USAs president Donald Trump lyckats mäkla fred mellan Israel och flera arabiska grannstater i Mellanöstern. Snart behöver ingen jude vara rädd för att bo granne med en arab. Inte ens i Israel. Om krigen och konflikthärdarna i världen har nått vägs ände, vad ska man då skylla sitt bekväma diasporaliv i Sverige på? Varje folk har sin plats på jorden att leva på. Och ett liv i en förort i ett rikt västland kan aldrig mätas med känslan av att få beträda den jord som ens förfäder vandrat på i tusen och tusen år.

Klockan närmade sig midnatt. Det hade blivit sent. Uppbrottets tid var kommen. Anna följde med mig och Lotta till busshållplatsen och vinkade av oss. När vi satt på bussen sneglade jag nyfiket på dem som klev på längs vägen vi färdades. Ingen anade vad jag och Lotta talade om. När bussen svängde in på Rosenlundsgatan – i närheten av Mariatorget – föreslog jag att Lotta skulle hoppa av och byta till tunnelbanan. Men hon ville inte lyssna på mig, utan satt kvar på sin plats. När bussen passerade korsningen Rosenlundsgatan-Krukmakargatan lyfte hon handen mot fönstret och sa: ”Titta!”

Jag gjorde som hon ville. Min blick letade sig bort mot Mariatorgets tunnelbanestation. En kort sträcka att gå. Kanske 50 till 75 meter på sin höjd. En ensam gatlykta spred sitt sken över en bit av trottoaren på ena sidan. Rakt över på andra sidan stod ett ensamt träd. I mörkret skymtade jag siluetterna av några personer som rörde sig oroligt i cirklar runt trädet. Jag förstod plötsligt Lottas ångest, men sa inget för att inte spä på hennes oro ytterligare. Efter mycket om och men kom Lotta hem välbehållen. Men hon kunde inte ta den snabbaste vägen hem. Istället tvingades hon ta en omväg och åka runt halva Södermalm mitt i natten för att slippa otäcka möten med främlingar på mörka platser där ingen skulle hört hennes rop på hjälp.

En lördag i slutet av augusti. Fyra svenskar mitt i livet som samlats i en liten lya någonstans på Söders höjder. Även om samtalsämnena runt köksbordet hos Anna var av den dystra sorten den här kvällen bär vi alla på en dröm att ett bättre liv väntar när Sverige är svenskt igen.

Vilken värld det ska bli.

Av Carl Gram

Faktaruta: Carola & Per-Erik live i Rättviks kyrka

 

Artister: Carola Häggkvist & Per-Erik Hallin

 

Album: Live i Rättviks kyrka

 

Producent: Peo Berghagen

 

Ljudtekniker: Lars Hedh

 

Inspelningsår: 1987

 

Skivbolag: Polydor

 

Andra låtar: ”Du vet väl om att du är värdefull”, ”Mitt liv – min lovsång/Herren, herren är Gud”, ”Det lilla ljus”, ”Min dikt gäller en konung”, ”Step by step” och ”Forgiven”

 

Källa: Wikipedia