Svenska klassiker: ”Idas Sommarvisa” – Astrid Lindgren & George Riedel

av | 4 juni, 2018

En gång i tiden fanns det överflöd av trygghet i Sverige. Så mycket att vi trodde vi kunde dela med oss av härligheten med resten av världen. Nu är allt borta. Men ingen politiker verkar vilja kämpa för ett Sverige som minner om Astrid Lindgrens berättelser om barnen i Bullerbyn.

[newsgramNynäshamn 4 juni 2018]

När jag bodde i Köpenhamn brukade jag sätta mig på en bodega efter jobbet och ta några öl. Där satt jag och längtade tillbaka till det Sverige som jag hade lämnat bakom mig. Ofta fladdrade tankarna bakåt i tiden till min barndom i Lotorp. Ett litet brukssamhälle utanför Finspång i Östergötland. För min barndom var ungefär som Astrid Lindgrens berättelser om barnen i Bullerbyn. Eller litet grann som Idas Sommarvisa. För den visan sätter ord på allt om hur det är att vara barn.

På somrarna lekte jag, min tvillingbror och de andra barnen i resterna av det gamla bruket i Lotorp. Högt upp på en ås hittade vi ett gammalt hus insprängt i sluttningen. Inbäddat i stora tovor vildvuxet gräs. Ingenting fanns kvar av dörrarna och fönstren. Bara karmarna. När vi smög in i huset aktade vi oss för att trampa på glassplitter som låg på golvet. Där låg också stora gråa stenklumpar. När jag plockade upp en stenbit gick den sönder och rann som sand mellan mina fingrar.

Guldet blev till sand

I närheten av det gamla bruket låg udden. En badplats med simbassäng och hopptorn. Ibland kom min äldre bror förbi med familjens motorbåt. Jag, min tvillingbror och de andra barnen hoppade glatt i båten för att hänga med till Yxviken. Rätt ofta mötte vi kanotister som paddlade på Lotorpsån. När min äldre bror fick syn på dom drog han alltid gasen i botten och körde förbi i full fart. Jag vände mig om. Då kunde jag se kanotister som hade fullt upp med att hålla fast sig i kanoten som guppade omkring i svallvågorna från vår motorbåt. Jag tittade på min äldre bror. Han skrattade hjärtligt. När vi kom hem luktade det nybakat. Mamma väntade alltid på oss med en varm kopp choklad och nybakade bullar eller ostmackor stående på köksbordet.

När höststormarna svepte över Sverige brukade jag och en kompis gå ut i ovädret. Vi gick bortåt det gamla föreningshuset. Där klättrade vi upp i varsitt träd. Vi satte oss på någon gren och lät blåsten svepa oss fram och tillbaka. Träden hade förvandlats till stora segelfartyg. Havet stormade omkring oss. Ship ahoy! När vintern klädde Lotorp i snö plockade vi fram miniskidorna. I det gamla Lotorp fanns en stor backe. Längst upp på krönet låg missionshuset. Vi hade ingen slalombacke. Men vi hade bönesbacken. Där åkte vi slalom nerför backen tills bilisterna klagade över att det var farligt att möta oss på vägen. Det gjorde inte så mycket. Då hittade vi bara på nya äventyr. Efter skolan kom buss 417. Alltid punktligt. Vi brukade gömma oss bakom husknuten till konsumbutiken. Där stod vi och väntade på bussen. Innan den skulle fortsätta sin färd kutade vi fram och greppade tag i bussens stötfångare. På med miniskidorna och så åkte vi iväg.

Häromveckan tänkte jag på min mamma som skulle ha fyllt 75 år och min pappa som har passerat 80. Jag började räkna på åren. Om jag blir lika gammal är vi framme vid år 2050. Då har svenskar blivit en minoritet bland alla andra minoriteter i sitt eget land, Sverige. Man behöver inte vara särskilt synsk för att föreställa sig svenskens liv i framtidens mångkulturella Sverige. Det räcker med att titta på hur vita boer – farmare – behandlas av svarta i Sydafrika.

Om min barndom var som en saga berättad av självaste Astrid Lindgren så kan min ålderdom handla om en kamp för mitt liv. Att inte bli lynchad och mördad för min vita hudfärgs skull.

Av Carl Gram

Editor’s Note: Bilden som illustrerar denna text är tagen i trädgården på 1970-talet när min familj bodde i Méry utanför Liège, Belgien. På bilden syns min pappa, storebror Håkan och jag sitter i moster knä. Hon och hennes man bilade från Zürich, Schweiz, genom Europa för att hälsa på oss i Belgien. Innan vi landade i Finspång bodde vi några år i Danmark. I skolan inne i Finspång kallade dom andra barnen mina storebröder för “danskjävlar” – medan lärarna i Lotorpsskolan hade huvudbry huruvida jag och min tvillingbror skulle ha hemspråksundervisning i franska eller inte.

Under ett helt liv har jag bott drygt 1/3 utomlands. Belgien, Danmark och Israel. Jag har migrerat fram och tillbaka utan att någon har tyckt det varit konstigt. Jag tror inte det finns en enda partiledare i riksdagen som har egen erfarenhet av att flytta fram och tillbaka till Sverige. Förutom Annie Lööf som har varit på tillfällig visit i det kosmopolitiska London. Ändå envisas dom här människorna med att ha åsikter om någonting dom inte vet något om.

Regler för kommentarer:

Kommentarer granskas inte före publicering. Det innebär att den som skriver en kommentar själv ansvarar för kommentarens innehåll. Den som skriver kommentarer ska följa svensk lag. Kommentera gärna, håll god ton, var artig, hota aldrig och framförallt använt sunt förnuft.

Kommentera