Recension: Antologin “PRISET” – Redaktör Karl-Olov Arnstberg

av | 19 februari, 2018

För att kunna genomföra det mångkulturella projektet Sverige till punkt och pricka, krävdes det att invandringskritiker tystades. I antologin “PRISET” har etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg bjudit in några av Sveriges allra främsta invandringskritiker – och här får de tala till punkt.

[newsgramNynäshamn 19 februari 2018]

Antologin “PRISET” kan vid ett första ögonkast framstå som en skrift av Sverigedemokrater för andra Sverigedemokrater. Men boken är också ett viktigt tidsdokument för alla andra svenskar som nu har börjat vakna upp ur Törnrosasömnen – efter det att dem i allt för många år har blivit DN-skadade och invaggats i falsk förhoppning om att allt minsann är som det ska vara i Sverige.

För här kan läsaren lyssna till tolv berättelser från några av de samhällskritiker som vänsterliberalen Peter Wolodarski under många år försökt tysta med alla medel till buds. I “PRISET” har etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg bjudit in kända kritiker av massinvandringen av utomeuropeiska migranter till det mångkulturella projektet Sverige för att berätta om hur åsiktsförtrycket är satt i system för att tysta den som inte tycker lika som överheten; det svenska etablissemanget.

Några kända namn är Julia Caesar, Marika Formgren, Jan Sjunnesson, Kajsa Ekholm Friedman, Anna Hagwall, Ingrid Carlqvist och Jan Milld. Författarna målar upp en bild av ett Sverige där många förstår vad som är på väg att hända med landet – men där gemene man och kvinna är allt för rädda för att säga högt vad de tänker för att inte förlora familj, vänner och jobb.

I boken PRISET berättar tolv av Sveriges mest kända kritiker av massinvandringen om priset de fick betala för att säga högt vad de tyckte och tänkte. Foto: Debattförlaget

I en artikel som nyligen publicerades av newsgram berättar politikern Anna Hagwall om hennes resa från dissident i det kommunistiska Ungern till dissident i det mångkulturella Sverige. Det som avgjorde Anna Hagwalls framtid som politiker var när hon skrev en riksdagsmotion där hon ville att konkurrenslagstiftningen också skulle tillämpas på massmedia – för att undvika ägandekoncentration till några få händer. Hon skriver att:

“Länge har jag känt ilska mot medias agendadrivande. Jag var drabbad flera gånger, uthängd, avsiktligt feltolkad och förlöjligad – för media krossar så gärna den som står i vägen. Enhetligheten i media är total, alla tycker lika. Journalister och redaktioner får sina åsikter och direktiv från samma håll. Ägardominansen är kolossal. I stort sett är det en familj som har makt över vad som skrivs och vad som tycks i hela Sverige. Det är helt oacceptabelt från demokratisynpunkt.”

Den tidigare DN-medarbetaren Julia Caesar förstärker Anna Hagwalls intryck av ett Sverige som plågas av synkronmedia. I hennes fall arbetade två Bonnierägda tidningar – Dagens Nyheter och Expressen – på varsitt håll för att hänga ut Julia Caesar med hennes riktiga namn och bild på löpsedlarna.

I slutet av augusti 2014 blir Julia Caesar uppringd av en vän som i sin tur har blivit uppringd av frilansjournalisten och HBTQ-aktivisten Annika Hamrud, som är knuten till stiftelsen Expo. Annika Hamrud har frågat Julia Caesars grannar vart hon kan befinna sig då hon inte var hemma i bostaden.

Några veckor senare intensifieras Bonniers jakt på Julia Caesar när DN-journalisten Niklas Orrenius knackar på dörren till stugan ute i skogen. Han står där tillsammans med en fotograf. I boken beskriver Julia Caesar mötet som att de flinade dumt. Följande meningsutbyte ska ha ägt rum.

Är det XX? frågar Orrenius.

Ja.

Jag heter Niklas Orrenius.

Det som senare händer är med Julia Caesars egna ord en häxprocess maskerad som ett mediedrev. Familjen Bonniers två tidningar inledde på varsitt håll – eller tillsammans – en granskning av Julia Caesar vars enda syfte handlade om att hänga ut henne med namn och bild på DNs och Expressens löpsedlar.

Under ett år fortsätter Annika Hamrud och Niklas Orrenius att terrorisera Julia Caesar. Allt slutar med att Expressen blir först med att hänga ut Julia Caesar i början av september 2015. Några dagar senare publicerar Bonnierägda kollegan Dagens Nyheter journalisten Niklas Orrenius artikel om mötet med Julia Caesar. I sin essä i antologin”PRISET“skriver hon:

“Expressen kallar sitt karaktärsmord för “granskning”. Signalen till drev har gått. Nu kastar sig alla media över det framsläpande bytet; SVT Kulturnyheterna, SVT Gomorron Sverige, TV4 Nyhetsmorgon, Expo, SR P1 Medierna, SR P1 Studio Ett, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och naturligtvis Dagens Nyheter, där Niklas Orrenius och Peter Wolodarski visserligen blev lurade på förstatjing-konfekten av Expressen men nu vill ha utdelning för nedlagd arbetstid och resekostnader på tiotusentals kronor för upprepade hemfridsbrott.”

En annan dissident som lättar på sitt hjärta är Mats Dagerlind – mera känd som chefredaktör för Avpixlat (red. numera omgjord till Samhällsnytt). Han berättar om ett Sverige som har bytt ut religionen kristendom till två nya -ismer som enligt honom är mångkulturalismen och postmodernismen.

Han har befunnit sig i debattens hetluft många gånger. Några gånger har han varit på väg att ge upp. Trots detta förmår han se ljuset i tunnelns slut och skriver några få förhoppningsfulla rader om framtiden:

“Även om jag ibland har svackor då slagen under bältet träffar, och även om det understundom känns som jag är på väg in väggen, så vet jag ändå att det är en god bit kvar till den gräns där jag ger upp, lägger ned pennan och ber etablissemanget om ett avlatsbrev för att få komma in i värmen igen.”

Tolv essäer i antologin som alla känns personliga och gripande på många vis. De beskriver detaljerat ett land som inte klarade av att höra sanningen – därför blev det viktigare att krossa de få som vågade höja sina röster och varna för det som komma skall. Alla har sin berättelse om hur de försökte rädda landet Sverige. Nu är det försent. Men boken är ändå en väckarklocka för den som vill lyssna på några av de röster som betalade det högsta pris en dissident får göra i Sverige – förvisning till utanförskap.

I någon krönika på bloggen Invandring och Mörkläggning har redaktören Karl-Olov Arnstberg berättat att “PRISET” har blivit en försäljningssuccé. Han planerar redan en ny bok men med ett annat budskap “uppvaknandet”. Här är tanken att essäförfattarna berättar om hur de förstod att de systematiskt blev förda bakom ljuset av politiker, journalister och andra opinionsbildare. Det låter lovande – då stämningsläget i “PRISET” i mångt och mycket är deprimerande nattsvart.

Antologin “PRISET” kan beställas här!

Av Carl Gram

Regler för kommentarer:

Kommentarer granskas inte före publicering. Det innebär att den som skriver en kommentar själv ansvarar för kommentarens innehåll. Den som skriver kommentarer ska följa svensk lag. Kommentera gärna, håll god ton, var artig, hota aldrig och framförallt använt sunt förnuft.

Kommentera